Pensel, pensel på blocket där eller När en dröm gick i uppfyllelse

Efter lång väntan - målning stod ju på frihetens önskelista -  eller februari 2011 kom äntligen en tänkbar kurs även om bara en lördageftermiddag. Skissteknik och första bekantskap med akvarell och akryl. Var helt upptänd på vägen hem  och gjorde en inköpslista till nästa Norrtäljebesök, som skulle sammanfalla med ett k.systerbesök. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Vädret väl som nu, dvs inte extrem hetta men snö, tö, snö med plus och minus huller om buller och jag hann inte ta många steg (obs broddad) förrän jag gjorde en olycksalig vurpa som helt tog kål på alla positiva planer. Första dagen tillbringade vi på Norrtälje sjukhus med en bruten handled och följande dagar hemma med en hiskelig värk följd av betydligt längre tid i otympligt format, nog onödig att tillägga vänster hand och att jag är utpräglat vänsterhänt. Mycket klarades dock så småningom av som exv rensa kvartettens räkor med inplastad hand men inte att hålla penna eller pensel i handen.

Optimisten i mig trodde att när gipset väl försvann så var det som vanligt igen, kanske skulle jag be en sjukgymnast om några tips. Så fel jag hade. Sjukgymnast var redan inbokad och väntade och inte tal om några tips utan månaders resor mellan tassemarkerna och Norrtälje plus rejäla hemläxor!

En ful krokodiltass doldes under gipset

Så tiden gick och våren kom , en riktig blåsippsvår som höll på att bringa mig på nytt fall men där var turen på min sida, det blev ett prosaiskt fall utan följder. Och så småningom kunde jag hantera pennorna igen
 

Lyckan att ha en egen blåsippsträdgård

Och varje gång kursutbuden landade i brevlådan letade jag lystet men bara för att finna att jo visst kunde jag på kurs men desvärre inte ta mig därifrån. Kurserna passade inte med min sista buss, i tassemarkerna ska man inte ränna ute på kvällarna utan sitta vackert hemma och skissa och testa sig fram

Ett axplock från skisser till kol och pastellkritor

Men skam den som ger sig, hösten 2013 dök det upp en akvarellkurs på dagtid i Norrtälje. Anmälde mig blixtsnabbt men inte tillräckligt snabbt, den var redan fulltecknad och det fanns bara en kvällskurs med platser kvar att välja på …..
Prisar numera min lyckliga stjärna att jag valde den och då fick Ulf Holmberg som handledare

Ulf, en handledare med oändligt tålamod

Fylld av både förväntan och nervositet kom den dag då jag letade mig fram till kurslokalen i Rodengymnasiet och då insåg att jag inte skulle kunna stanna kurstiden ut om jag ville hinna med min sista buss hem men tänkte att jag fick väl vara desto effektivare i den härliga miljö som uppenbarade sig.

Kurs pågår

Mitt första försök blev en inte kattastrof utan en lärorik katastrof, då jag tänkte mig en favoritskiss som akvarell

Detalj ur den pastellskissen

Akvarellen? Den ligger längst ner i en låda bevarad som en pekpinne:  skynda långsamt och gapa inte över för mycket! 

Det andra kurstillfället ägnades åt porträttmålning utan modell och då gick det bättre och minns hur Ulf sa: Den ska du rama in!

Ulf, det dröjde  men nu är den inramad

Kusen förhöjde hösten och jag såg fram mot en fortsättning till våren,, men det blev ingen fortsättning och då valde jag Ulfs torsdagskurs i olja och akryl, men det är ju en annan historia!

I backspegeln - 2018

Jag kan läsa och se sorg men inte skriva om min egen och tystnaden från tassemarkerna har varit lång,  den som säger att tiden läker alla sår har fel – tiden kan lindra verkningarna och sen är det upp till mig själv att förvandla dom till minnen – både positiva och negativa

2013, Piraten var den första jag miste och det tomrummet blev därför kanske både större och svårare att hantera än då jag inom en vecka 2014 såg både Amber och Simbor följa hans tassar bort. Simbor vilar nu bredvid Piraten i trädgården medan Amber fick sin viloplats i Ultuna djursjukhus minneslund.

Simbor, Amber och Fabian följer med största uppmärksamhet hur kvällsräkorna skalas

 Samtidigt finns de alla med i det liv som går vidare här. Ingen kan ersätta dom och de bidrar med allt jag känt och lärt genom dom genom åren

När jag flyttade till Skogstjäll fick jag ett syrenskott från k.syster och Alnö, det är nu krukat vid min ytterdörr och i år blommade det fint och får stå som symbol mellan då och nu 

Så nu hög tid att samla ihop trådarna och gå vidare och visa att vi förvaltar arvet efter de försvunna. Fabian finns kvar som sammanbindande länk i min nya kvartett, som även de kommer att få sina egna presentationer.

En förtrollad vandring eller Skogen har öron och marken har ögon

Uppsala svampklubb inbjöd till utflykt med mål Styggkärret förra våren och jag var inte sen att tacka ja. Gula och svampklubben har lärt mig att det finns så många fler rariteter än de rara fynd, som samsas i mina korgar under hösten.

En rar glimt     (foto Gula)

Styggkärr avskräckte inte, snarare utmanade eftersom jag hade tolkat namnet som vilt och svårframkomligt. Hin stygge hade jag inte ens skänkt en tanke. Detta visade sig vara med naturen överensstämmande och det gällde att hela tiden hålla ett öga på fötterna – ville ju inte riskera en gipsad 70-årsdag, siffran är illa nog.

Över stock

och sten

på hela ben!

Och fantasin kom i rörelse, fanns det mosslik också i Styggkärret, stod vi inför ett arkeologiskt fynd???

 

  

Eller var det helt enkelt ett rotsystem?

Fast allt var inte svårframkomligt - det fanns lättvandrade skönhetsupplevelser att passera också

Det fanns t.o.m. skyltar uppsatta som var välmenta men ack så fel såvida de inte satts upp småkrypen till gagn!

Textförfattaren tycks själv ha snubblat över en rotfälla i syntaxens värld, vilket visar att det kort skrivna inte alltid blir det rätta
 

Och nytt för mig, gluporna – bara ordet andas forntid och respekt, klarade jag fötterna så ville jag inte bli slukad. Glupska har vi väl alla varit någon gång och också ätit med glupande aptit. Som substantiv är glup inte direkt vanligt utan bygdemålsfärgat och används just i Uppland på större eller mindre gropformiga fördjupningar, där rinnande vatten helt plötsligt försvinner och liksom bara uppslukas.

 

 

Fotot uppe till höger visar en av gluporna

Det blev två kära återseende och en ny bekantskap som etsade sig in i minnesbanken och så klart en massa mycket mer, som kanske behöver litet  tid för att fastna även om jag nog aldrig når upp till Karins med Kunskap nivå utan får nöja mig med att vara Carin med C i detta lärda sällskap och då inte som en sparv i tranedansen utan snarare en katt bland hermelinerna, dvs. mina egna fyrtassingar har lärt mig att med hög svansföring kommer man en bra bit på väg.

Första återseendet var pipröksvamparna, som tydligen fått sitt namn efter sin likhet med piphuvud. Men hur många röker pipa idag och nickar igenkännande? Jag ser framför mig en samling keramiska krukor från någon spännande utgrävningsplats. Svampen, som inte är ätlig, är sällsynt i Europa och här hemma är den rödlistad.

Piphuvuden    foto Gula

eller keramik?

Nästa återseende är nog namnet till trots min största favorit. Bombmurklan är en numera sällsynt vårsvamp, som är helt beroende av granar på väldränerad mark för sin överlevnad. Och det hotfulla namnet? Förenklat förklarat så går murkla tilbaka till gemensamt germanskt ord för morot, möjligen för att en del murklor liknar morötter. Och en bomb är ju en i allmänhet klotformig kastkropp fylld med sprängämne. Men alla bomber är inte förstörelsebringande eller …. Tänk på sockerbagarnas glassbomber, dvs. en glass omgiven av ett yttre lager av exv. choklad. Bombmurklan med utsidan, som ser ut som chokladfärgad sammet och som skyddar en gråbrun geléartad vätska,  är en av Sveriges fridlysta svamparter. Själv ser jag absolut en läcker bakelse eller ett utsökt läder- eller keramikarbete framför mig. Att sen en gång i tiden barnen på våren i lekens iver kastade bombmurklor på varandra, det är en helt annan historia.

Och årets nyhet, skogarna är ju jordens lungor och då är det helt naturligt att de är försedda med lunglav. Lunglaven är en kräsen bladlav som växer på utvalda lövträdsstammar och man trodde att den kunde bota lungsjukdomar

Naturens svar på civilisationens sanatorier

Lunglaven spårade in mig på signaturläran. Det är en medicinsk teori med rötter i antiken, som  egentligen vore värd  sin egen berättelse. Enligt denna teori kan de växter som liknar ett visst organ i kroppen bota de sjukdomar, som angriper organet.
Andra exempel är blåsippsblad som används mot leversjukdomar och gula blad mot gulsot.

Ser att jag tyvärr fokuserade mer på blommorna än bladen

Det blev mer än många timmars vandring uppiggad med läcker matsäck där jag själv siktat högt och bakat en tigerkaka. Det var länge sen sist och den här förbjöd min husmorsheder att fotografera, men av Gulas bild syns att sällskapet lät sig väl smaka.

foto Gula

Det blev ändå en bit kvar att skänka gammeltrollmor som tack för besöket - jag är säker på att hon   fanns där för jag hittade spår efter hennes morgontoalett

 

 

Hennes hår har vitnat



Och något tycks ha stört tandborstningen, det var väl inte vi?

Ps.
Denna förtrollade vandring har lagrats i minne och hårddisk i snart ett år, eftersom tekniken strulade, när jag skulle lägga ut det. Lyckades inte lösa problemet men så en dag fick jag bara en ingivelse att försöka igen och det blev ett sesam öppna dig. När min argusblick kollade bildmaterialet vaknade fåfängans marknad till. Visst ska jag varmt och praktiskt klädd, men inte i 2012 års bylsiga stil.

Spegel, spegel var fanns du då jag bylsade på mig? foto Gula

Gula får stå som förebild för 2013 års klädsel

Piraten i våra hjärtan - Minnena lever vidare

Piraten

Härmed jag tillkänna giver,

att min katt har gått ur tiden.

Kanske smyger den kring benen på sin himmelske Herr Far,

stryker nådigt, silkeslen

men med svansen som en piska

lyftad, när den bortom striden

anar, vad den missat har.

(Den och mössen är ju vänner

i den sanna fridens sal!)

Därför jag till alla skriver

om den sorg som mig uppriver,

om förlusten av musiken

från min katt, som när den vässat

sina klor, var nöjd att leka

med sin mattes papperstussar

i ett svängrum utan like,

ja, om allt jag vittnat har.

Men allenast ifrån prästen

har jag fått till tröst ett svar, som i korthet lyder:

"Kära Matmor! Då er Misse

häromdagen somnat in,

vaknade den upp i himlen

vid en skål med husets vin.

Med sin skära nosspets sågs den

gäspa inför härligheten

men med Er i tacksamt minne

njöt den örontofsad leken.

Den fick inga änglavingar

men flög ändå upp som solen,

lycklig sitter den på stolen

intill det bekanta fönstret, som har utsikt ned mot Jorden,

sitter ibland solens strimmor

där den hela tiden spinner."

(Bo Setterlind, Visa om en katt)

 

 

 

 

Tack för all den tid vi fick tillsammans!

 

 

Carin, Simbor, Fabian och Amber

 

 

 

Kylslagna tankar eller Så mycket värre kan det nog inte bli

Ser att USA drabbats av snökaos och att en miljon är strömlösa. Tittar tacksamt snabbt på termometern som visar betryggande plus och upp mot en vattensjuk himmel – men kanske dags inventera ”vinteröverlevnadsutrustningen”?

Det var en gång i dubbel bemärkelse

I tassemarkerna härdas man – mina första år här var strömavbrotten legio och med förkärlek under den kalla årstiden. Så legio att inte bara jag höll ett öga från bussen för att kolla ljusnivån – dock den höll i regel fram till sista ledet – över tassemarkerna bara nattsvart. Med tiden inköptes en liten kamin för lysfotogen och diverse ficklampor och dito batteridrivna lampor. Pannlampans intåg gjorde mig nästan rusig av lycka – den innebar att jag både kunde röra mig fritt i ett övrigt kylslaget hus och krypa ner under täcken i pluralis och försjunka i en bladvändare. Stearinljus däremot, som ju har en stor mysfaktor, var uteslutna med tanke på alla kattsvansar som kom svepande i mörkret – även vattnet gör ju uppehåll under avbrottet. Först på sluttampen insåg jag att min lampkrona i tv-rummet  även var  en ljuskrona – så högt hade jag inte tänkt. När sent omsider ledningarna grävdes ner var jag även försedd med ett stormkök!!!



Ovan blev rutindagar och överträffas av två mer dramatiska avbrott:

En lovande julafton förbyttes i svartaste mörker just då jag gett de svarta vars en godisskål och själv satt mig ner med julglöggen framför Kalle Anka. Disneys jultomtar fyllde den stora säcken och sen blev det becksvart. Tog det hela med ro först för att någon timme senare inse att det nog var allvar. Detta var före pannlampans intåg, men trevade mig fram till burkmat à la katt och för egen del blev det sillsallad, potatisen var ju inte kokt eller rödkålen värmd . Att duka det traditionella julbordet var inte ens att tänka på Men både snaps och öl hade rätt temperatur. Något snopna men mättade drog vi oss sen tillbaka till sovrummet och somnade, vad annat att göra i sällskap med svarta fyrtassingar i ett svart hus. Väcktes av telefonen och glada julfirare framåt 22-tiden, strax efter återvände ljuset! Ytterligare ett samtal förklarade ljusskenet på andra sidan vägen, polisen letade efter biltjuvar – själv tinade jag julräkorna och gjorde ett par rejäla skinkmackor till mig själv. Julbord och julklappar fick vänta till juldagen!

Så här dukar vi

om ljus finnes i vårt hus

Det andra avbrottet hade mer av överraskningsmoment i sig, eftersom det inträffade med nergrävda ledningar förra vintern sent på eftermiddagen, när kung Bore stampade runt i – 25 på utsidan av huset. Fullt påklädd och litet till, på huvudet en rejäl öronlappsmössa, kröp jag och pannlampan ner under extra täcken och bad en extra bön för husets rörsystem. Att vakna i gryningen var både skönt, värmepumpen hade börjat ett mödosamt arbete och vatten fanns i alla kranar, och kallt, termometern inne visade på +7. För denna natt betalades en ersättning ut från Vattenfall, men inte ett ord eller än mer gottgörelse kom efter den saboterade julaftonen, något som jag fortfarande tycker var litet ynkligt av detta välbärgade bolag!



 

Från tå till topp

i lager på lager på lager

Undrar nog en smula över hur långvariga de amerikanska avbrotten blir, men hade nog hellre valt det än att som i Bangkok helt plötsligt dela gator och i värsta fall mitt hus med livslevande krokodiler på rymmen! Och i väntan på tassemarksvintern är varje plusdag oavsett himlens färg en bonusdag att ta tillvara!

Astrar, lejongap m fl tålmodiga blommar fortfarande

Och ögonen fängslas av av höstens färgprakt

Missförstådd allemansrätt eller Skrattar bäst som skrattar sist?

Nostalgia Renown

Min något tveksamma kärlek till grannarna rådjur fick mig för några år sedan att gräva ner en present i växthuset för att vara säker på att få uppleva den.

De senaste åren har jag således kunnat njuta tidiga och mycket vackra tulpaner även genom köksfönstret!

Och sett dom försvinna för att ge plats åt sommarens fröjder

I höstas fyndade jag nya tulpaner, bland andra vita fransiga, som påminde om svanar - rum fanns ledigt i växthuset för dessa kommande skönheter.

En lång och kall vinter följde och med den ett också ovälkommet  avbrott i tassemarksidyllen, men det är en annan historia. Äntligen kom så föraningar av våren, dvs det grönskade i växthuset, gamlingarna var först och snabbast men ögonen följde med spänning nykomlingarna och såg oförstående en dag tulpanblad ligga  utslängda i stället för att ömt omfamna och skydda de vita skönheterna.

Dessutom var lökarna försvunna

Rådjuren – orimligt hur de skulle tagit sig in genom stängd dörr?


Skogstjälls padda, som delat växthus med mig i nästan alla år ?

Nej, han hade aldrig rört eller förstört tidigare

Ekorrarna, som jag sett leka i närheten och utföra hisnande balansnummer på telefonledningarna, som de använder som autostrada för att snabbt passera huset?




Skulle de kunnat letat sig in genom vädringsluckan?






Hade de börjat bygga upp ett skafferi?



Tillgång till dold kamera finns inte och det vore nog meningslöst att sätta ut kattpatrull på nätterna – mer avskräckande än problemlösande?



Sanningen är nog att den glupska matfriaren smög sig fram underifrån och lyssnar till tilltalsnamnet SORK! Men varför just växthuset när alla rabatter är fyllda av kommande tulpaner?



Och när jag nu börjar studera ämnet läser jag att om man fått en sork i trädgården så måste den bort så fort som möjligt och att det finns en mängd olika metoder har jag också förstått!



Det finns sorkskrämmor som vibrerar i flera prisklasser, den billigaste hade ett tilltalande specialpris på 398:-, det räckte fram till 30/4. Men en storsäljare som rekommenderades! En fördel kanske att den även skrämmer bort ormar? Men sen är ju frågan åt vilket håll dom flyr. Det kan ju bli ur askan i elden, om jag inte helgarderar rastgården t.ex. Skrämman verkar med ca 18 m radie, vilket sägs ge en diameter på ca 35 m eller totalt verkningsområde 1000 kvm.



Sen finns det en sorklök som verkar i ca 2 år. De ska planteras i form av ett U runt trädgården och avståndet mellan lökarna ska vara 8 m, en sida lämnas alltså öppen för reträtt, den sidan ska nog inte vara den mot grannarna! Sen ska man fortsätta och plantera nya rader var fjärde dag tills området är fyllt.



Man kan också bedriva jakt med  medhjälpare. Katter sägs vara bra sorkjägare även om de flesta föredrar kattmat. Kvartetten tillhör nog just gruppen husmanskatter och lämnar därför det de lyckats fånga in vid min frukoststol. Själv föredrar jag nog min egen kost, även om Fabian denna vår försökt övertyga mig om fördelarna med en ödlediet!



Ugglor är utmärkta sorkjägare men jag tror inte på idén att sätta upp uggleholkar. Än mindre lockande är tanken på orm, som ju också lever på mina marodörer.




Stövelpåbud råder redan även i närområdena



Hästar föreslås också p g a de vibrationer de åstadkommer då de rör sig. Till detta finns en annan ack så tråkig lösning, den hederliga gräsklipparen. Kanske kommer jag att få tassemarkernas kortaste gräs?



Ytterligare knep värt att prova är att plantera ut bondbönor litet överallt – de kan ju med glädje hamna i grytorna. Och kaffesump kommer att få ett större spridningsområde än tidigare, dvs det har jag använt till rosorna och hallonen i många år. Nu får jag väl öka kaffekonsumtionen så att det räcker till alla rabatter. Kanske inte riktigt vad reklamen tänkte sig med  "Om du får oväntat besök"?



Slutligen, vad som prövades direkt, ”kattbevattnad” sand att strö runt åtråvärda plantor. Finns alltid att tillgå. Ska spetsas med litet hårtussar också och på så sätt kommer ju även kvartetten om än indirekt att delta i återställandet av hemfriden.




Räddningsaktionen är påbörjad!




Bland trädgårdsveteranerna har jag också hittat några som verkligen försöker mota Olle i grind och alltså självmant placerat sig precis innanför ingången - tänk om de kunde visa samma entusiasm inför gänget kirskål, lupiner m.fl.?

Lämnar problemen med en fundering över det manliga släktet på Gotland eftersom jag i SAOB såg att sork är en dialektal benämning på just pojkarna där. Skulle jag i nuvarande sinnesstämning kalla en gotlänning sork gjorde han nog bäst i att rymma fältet. Fast jag skulle nog inte nöja mig så lätt – pottsork fick det bli, har inte fått grepp om historiken, men andemeningen är ju solklar och överensstämmer med vad jag tycker om dessa inkräktare – inte ett enda försonande drag!!! Hade de haft kirskål med på menyn, hade vi kanske kunnat ingå någon form av allians?







Det är ju ändå inte meningen att detta ska vara tassemarkernas framtida tulpaner! Inte heller är gästfriheten så stor att sorkarna bjuds till dukat bord



Och de vita svanarna? Med risk för att utmana ödet, det finns hopp? Höstplanteringen avslutades med att 1 à 2 lökar från varje nykomling landade i en gemensam rundel utanför växthuset!



Givetvis är området minerat med både kattsand och kaffesump!